Jag var 7 år. Mammas faster Ruth var 62. Jag satt på hennes vita pinnsoffa nästan varje dag från det jag kunde gå och upp i tonåren. I början nådde jag inte ner till golvet. Satt där och viftade med fötterna. Åt kanske någon kaka.
Vi kunde samtala i timmar. Hon hade mycket att berätta. Och jag? Ja, jag var väl lika pratglad som nu. Det var kanske jag som pratade mest…
NU efteråt kan jag tänka; vilken oerhörd förmån för ett barn att få hur mycket vuxentid som helst. Skulle det råka vara så att faster Ruth var upptagen så kunde jag gå över vägen till mormor och morfar. Och sitta där på en kökssoffa och samtala. Om ditt och datt. Om viktigt och oviktigt. Och alltid var jag viktig för mormor, morfar och faster Ruth.
Den här dagen, den 22 november 1958, tittade vi i ett litet album som hon fått som minne av marknaden 1918 av F.G (undrar vem det var). Ruth var 22 år då.
På första bladet i albumet har hennes mamma Maria skrivit:
Lyckan kommer Lyckan går Lycklig den som Ruttan får
Men det var ingen som fick Ruttan. Hon gifte sig aldrig. Men hon var älskad av många. Om det ska jag berätta en annan gång.
Sen var alla bladen vita, fram till mitten.
Mitt i boken har någon som heter Margit skrivit. Den 15 september 1922. Hon skrev:
Mitt i boken skriver största toket.
Sen var alla bladen vita; fram till det sista.
Och på sista bladet fattade jag pennan och skrev en dikt. 1958. Det som känns ända in i hjärtat när jag tittar på sidan nu är knappast dikten. Däremot att jag skrev under med Din vän Åsa.
Önskar att alla ungar har någon 60-åring som de spontant kallar för vän.
Mormorsaktigt 